Nordanskogen var vacker på morgonen, när solljuset fick de glittrande daggdropparna att förångas och lägga sig som ett lätt dis över markytan. Hela skogen såg ut att vara färgad blekt gyllene och ljust rosa. Nomë trivdes i stillheten, bra mycket mer än hon gjort i Skuggfalls konstanta rörelse, och när hon med lugna steg rörde sig över mossan hördes inte ett ljud. Den vita kroppen verkade, som alltid, till hälften insvept i en halvgenomskinlig dimma som blandade sig med morgondiset. Ögonen vilade ...
↧