Det var länge sedan Kolzak känt sig så utmattad. Grå om pälsen efter all aska som elden lämnat efter sig, öm i tassar, i huvudet. Han var inte skadad, men krafttaget han gjort i samarbete med Vasilisa hade tärt. Hans nos var fortfande mörkt röd från torkat blod. Ögonen trötta, tomma. Han kunde fortfarande inte ta in allt som hänt, inte förstå. Guden, Duraneir. Han var verklig, och att ha jämnat hans tempel till marken skrämde Kolzak. Skulle gudarna ta ut sin hämnd nu? Kolzak hade aldrig varit ...
↧