Kvällningen kastade långa skuggor. Skuggor som växte sig djupare och mörkare för varje steg. Månblommornas kalla sken gjorde sitt bästa för att hålla dem undan, men just ikväll tycktes världen mörkare. Varya låtsades som om hon inte förstod varför. Hon önskade att hon inte förstod varför.
Det var med svaga ben, ben som hotade att ge vika, som Varya fortfarande flydde. Takten var långsammare nu, bara ett ynkligt försök till ett haltande trav. Rösterna av de som ropade, bönade och bad, hade ...
↧