För flera timmar sedan hade skogen först kommit i synfält. Då hade den bara varit en ojämn linje i horisonten. Men med varje steg hade skogen vuxit sig större. En spirande glädje och tillfredsställelse fyllde hans bröstkorg. Det tunna flinet i hans anletet hade inte veknat, inte ens när Iro sagt något. Äntligen hemma.
Väl framme vid skogsbrynet haltade Corson. Leendet växte och han såg på Iro. Det låg fortfarande något kyligt och lömskt i hans blick men han gjorde inga försök att hålla ...
↧