[Reserverad för Iwaku.]
Hon vandrade nu ensam. Och det kändes på något vis underlig. Hon saknade sällskapet som Ninäd hade utgjort, men dagen hade kommit då de önskade vandra olika vägar. Och de hade det också gjort, med ett löfte om att snart återses.
Det värmde henne då hon tänkte på de ljuva orden. De hade blivit vänner för livet. De hade funnit en sådan vänskap som aldrig försvann, som aldrig brast och som aldrig gick att krossa. Deras relation hade utvecklats så pass långt på så kort ...
↧