Trots att Yrjö kände sig mer och mer säker i sällskapet av främlingar så drogs han till ensamheten. Även från Nomë. Tystnaden låg behaglig över Azhekaslätten, och även om Yrjö föredragit lite tät vegetation att hölja sig i så hade han alltid dimman. Den låg tät omkring honom, bredde ut sig likt en slöja över landskapet runt om, och i den ekade tystnaden öronbedövande. Precis som han gillade det. Den gryende solen bakom tunga, grå moln skapade en näst intill spöklik atmosfär.
Men ensamheten ...
↧