Hon hade bott här en gång i tiden.
Dansat vilt bland månblommornas vackra sken och tyckt sig ha upplevt lycka. Ren och skär lycka. Men den som upplevt lycka blev också snabbt varse om när den sakta men säkert, bit för bit, upplöstes och försvann.
Det var ett sammanbitet minspel som låg i vrenhonans avlånga anlete när hon vandrade framåt genom den kuperade terrängen, noggrann med att inte trampa på blommorna. För med stora tassar kom också svårigheterna att placera dem, även om hon haft dem ...
↧