På väg mot Tassemark hade något böja växa i bröstet på henne och då hon återsåg sin vän hade hon blivit alldeles varm och mjuk, pirrig i hela kroppen. Känslan hade inte försvunnit, inte ens lättat det minsta - snarare tvärtom - under hela vandringen över Eriinari och Snöslätten. Den fanns kvar än och Bambra trodde aldrig hon lett såhär mycket och såhär fånigt i hela sitt liv.
Men nu var det dags, Nordanskogens träd med sin storlek och imponerande ålder bleknade bredvid templet. Kanske skedde ...
↧