"Äe men hjärtat då."
Tistel kände igen sin pappas röst överallt. Han pratade så olikt alla andra - slött och högljutt, men det fanns kärlek i rösten. Snart kände hon hans varma andedräkt mot sin panna och förtjänade i sin tystnad en faderlig puss.
"Sitteru här alldeles ensam? Skaru inte följa me far din, vi kan-"
Han hejdade sig mitt i meningen när han såg henne, ordentligt nu. En våg av förvåning sköljde över hans långa ansikte, och ersattes snart av ett leende. Han såg lite road ut, som ...
↧