När familjen kommit ner till kammaren var Nadie sårad, lite omtöcknad men framför allt glad. Kenai kunde se igenom fasaden, men han kunde också se att hon gjorde det av godheten i hennes hjärta. För att inte oroa honom eller sina småsyskon. Tårar, stolta sådana, hade kantat hans ögon när han så exalterat berättade hur fantastisk hon var, och hur mycket han älskade henne. Deras högljudda sätt hade fått flera av helarna att kasta bittra blick.
”Det här är ingen lekstuga, seså, seså” hade ...
↧