Det var sannerligen något särskilt med Ötamon, och Ezekiel misstänkte att han alltid skulle känna sig bunden till och som tryggast i månskogen. Morgonsolen lyste in mellan trädens tjocka grenar och täta lövverk och fick alla färger att bli lite varmare — Ezekiels kolsvarta päls verkade nästan mörkbrun i det här ljuset. Han stod för tillfället vid en liten källa, samma källa i närheten av sovplatsen som han hjälpt Aliital att ta sig till för ett tag sedan, med solen i ryggen och vingarna prydligt ...
↧