[öööh, ensamroll, som utspelar sig i semilång förfluten tid]
Ännu ett veck framträdde i pannan och ett annat av dem djupnade. Öronbrynen drogs i varandras riktning och Esk var precis där man svettades av psykisk utmattning och han stannade upp.
"Tänk, gubbe...!" muttrade han okoncentrerat, men var svindlande yr av rosornas laddade sötma, den var praktiskt taget inuti hans huvud och den var samtidigt, samtidigt öronbedövande. Att tänka var kom därav inte naturligt, och det var svårt att ...
↧