Ekens onådiga och spöklika siluett hade tonat upp sig ur dimman likt ett väsen ur sagorna hon hört som liten medan hon vandrade mot det med långsamma men värdiga steg. Nilo bar huvudet högt och hon var klädd i vackert tyg och guldkedjor. Runt hennes hals kunde en vacker tunn kedja synas.
Hon stannade framför trädet. Stod tyst en lång stund, som om hon väntade på att något skulle hända. Men det förblev tyst och spöklikt.
"..Jag behövde se det själv. Du skulle alltid vara så dramatiskt. ...
↧