[Ensamroll, Esk och Ajodelle]
I början hade det varit smärtsamt att se, när månen följt dem i sökandet efter skydd för natten så hade Ajodelle mest gråtit. Varje natt som månen sken starkt, så grät hon över sina måntecken. De lyste knappt, de var blanka, och falnade, ju mer hon tycktes tänka. Åtminstone tyckte han att de falnade, och Esk visste inte varför. Han var inte så insatt, faktiskt. Ajodelle var retlig, mer för var dag, men Esk hade stort överseende och stor respekt. Han må inte förstå ...
↧
