Hon tyckte synd om de markbunda, förstod inte hur de stod ut med sina fattiga liv. Sensationen av att vara ett med vinden, en del av himlen.. Det var för sorgligt att alla inte fick uppleva det. Samtidigt var det hedrande att vara en av de som fick det, en av Windfaris utvalda. Med dessa tankar gled hon friktionsfritt över det karga landskapet, såg - i dubbel bemärkelse - ned på de vargar som rörde sig under henne. Hon var så högt upp att hennes skugga knappt syntes bland sten och gräs där nere, ...
↧