Den perfekta stenen.
Andan fastnade i Ronans hals då han såg den, äntligen, halvt nedborrad i den fuktiga jorden nära bäckkanten. Ivrigt skyndade han fram, granskade den noggrant, och grävde prövande omkring den med sina redan jordiga tassar. Över honom brann en röd solnedgång i en varm sommarkväll, stickande värme i hans känsliga hud men inte nog för att distrahera. Omsorgsfullt skopade han bort den sandiga jorden med sina tassar, och bekräftade sin misstanke. Det var en utmärkt sten.
Med ...
↧