Det var svårt att tänka, svårt att andas. Haqim drog hesa, rosslande andetag och kände att han närmade sig bristningsgränsen. Trampdynorna blödde och hans päls var torr och sandig efter resan i Öknen. Inget vatten. Ingen mat. Solen som gassat hade gett honom energi och styrka att komma så här långt, och nu när han klättrade uppför Vulkanen var det enbart på hoppets vingar han orkade. Haqim hostade våldsamt och tvingades stanna upp. Hans tassar brände och ömmade från hettan, trots att lavan varit ...
↧