[har fet ångest pga världens mest onödiga småsak och ser ingen annan utväg än att göra det enda jag kan göra åt det.]
Xejjas sista önskning hade varit det enda ljudet över huvudvärken. Vatten. Vatten. På minst två dagar hade hon inte sagt ett ord till Haqim, för hon ville inte slösa energi. Tills några timmar dessförinnan hade hon varit helt säker på att det snart skulle dyka upp någon sorts oas, någonstans. Men hon var ingen hjälte, och hade ingen superkraft. Solen gav henne energi, men ...
↧
