Det var nästan helt mörkt, och Ren njöt av tystnaden som alltid infann sig innan de nattaktiva varelserna vaknade till liv. Han såg upp mot himlen, fortfarande ljusare än bergen, och andades in den klara luften. En sorts instinktiv glädje över ögonblicket låg i bröstkorgen, en lycka över omgivningens skönhet.
På en sekund slog det över, och plötsligt var Sacraris stillhet ett öronbedövande muller. Ren förstod inte riktigt vad som hände, annat än marken var väldigt arg. Den skakade så våldsamt ...
↧