Esk var aldrig orolig över Ivo. Eller tja, sällan. Killen kunde ta vara på sig själv, och så resonerade han när Ivo kom gåendes i hans riktning efter, ja bara gudarna vet hur länge.
"Min son!" utbrast Esk högtidligt medan han stannade i en rörelse, sedan fortsatte han gladlynt. "Kul att se dig, Ivo, jag saknade dig på äventyr igår. Hur går det med döingarna?"
Esk travade till mötes. Han klirrade med en präktig bete mot Ivos kortare. De var långa nu, om man jämförde med när han var liten. ...
↧