Mörkret föll, och med mörkret kom tankar. Otrevliga tankar. Otrevliga... känslor. Kolzak grämde sig mycket över mötet med familjen, trots att det passerat ett par dagar sedan dess. Han hoppades stumt att Ezekiel inte märkte, men för varje steg de tog i grävde mörkret sig djupare. Ilska. Hur kunde hans familj behandla Ezekiel så? Som skräp. Skam. Skam över att han en gång tillhört dem. De var trångsynta.
Bröderna hade valt att vända. Kolzak ville inte längre fortsätta österut, Snöslätten skulle ...
↧