Kolzak betraktade spjuten som sträckte sig mot molnen. Vassa spiror av sten och berg som kunde liknas vid klor skapade en skarp silhuett mot den sjunkande solen. För tillfället hade han lämnat Ezekiels sida för att vara ifred en stund. Han behövde isolera sig själv lite, och stod tyst i stilla förundran över Nordspiret. Han hade hört åldringarna kalla platsen så i Måntemplet, och även fast det existerat ett tag nu hade folk inte kunnat sluta prata om det. Nu var han här, för att se de nyresta ...
↧