Det var nästan lustigt. Hur han fann sig här igen. I Eldskogen, i sin falkform, i sina tankar. Så många mönster hade han tvingat sig att bryta den senaste tiden. Mönster som tidigare säkrat hans trygga liv. Nu var alla säkringar borta och hur högt hannen än flög kändes det som att han föll handlöst. Hjälplöst. Hopplöst. Tiden hade gått så fort. Passerat med surrealistisk hastighet. Som om den haft bråttom. Akayru kände sig lika delar utanför som inuti. Som om han stod vid sidan av och betraktade ...
↧