Det började kvällas sådär på seneftermiddagen. Kaato hade märkt att hans humör inte riktigt hängde med i svängarna, han kände sig allt dystrare ju snabbare kvällarna kom. Han ville inte att det skulle märkas, så han hade ett förnöjt småleende på läpparna. Ögonen var inte pigga som de brukade vara, men hans hållning visade inte att han ogillade att hösten var här. Vintern kändes enklare, i snön hade han sitt enda verkliga habitat, var han än befann sig. Han längtade till vintern, men de längre ...
↧