Det var kväll när Kenai återvände till Måntemplet, men såhär sommartid blev det aldrig riktigt mörkt. Det smaragdgröna dunklet kändes bara varmare och lättare. Som alla sommarkvällar hade han jagat solens sista strålar vid sjön söder om templet. Hur mycket månvargarna än älskade månen, så kunde han inte hysa den samma kärlek som ljuset.
Redan innan han äntrat templet kunde han se hur silannivargarna dansade exalterat. De glittrade i iver och nyfikenhet. Han hörde dem viska om besökare. ...
↧