Det tog mindre än ett ögonblick, och sedan var Blair ensam. Natten var över, och så var hans tid med Amanita. Hon hade väckt honom för att visa att hon gick, och hade sedan försvunnit. Ett kort ögonblick låg Blair kvar, alltför bekväm för att studsa upp. Med ett grymtande tvingade han sig själv att rulla över där Amanita legat. Gräset var kallt, och det sporrade honom att ta sig upp på tassarna. Efter att ha halvsovit mot ett träd i några minuter lyckades han äntligen stappla iväg. Han hade verkligen ...
↧