Det hade tagit lång tid innan han ens orkade resa sig och lämna platsen där hans och giftvargens vägar korsats och skiljts åt. Löjligt lång tid. I vad som kändes som tusen år låg han där, flämtande och täckt av blod, och fast han kände främmande dofter i nosen var det ingen som kom fram och försökte hjälpa honom. Förmodligen kunde man inte klandra någon för det; hans dämpade vrål måste skrämma iväg de flesta. Men till slut hade han ändå tagit sig upp på fötter och halvt hasat, halvt haltat ifrån ...
↧