Hon hade vandrat över Snöslätten tills träd vågat sig upp ur den tjocka snön, tills trädkronor gömde himlen över henne.
Det var natt, men hon var van vid mörkret. Hon fann ett lugn i mörkret: Under natten var allt tyst, allting sov och tiden gick liksom långsammare; dyrbar tid slösades mycket svårare bort.
Ljuset däremot, det var destruktivt, destruktivare än vad man kunde tro. Det hade hon fått lära sig på den hårda vägen, på den vi-biter-av-stora-delar-av-ditt-ansikte-vägen.
Allt ...
↧