Vandringen från Numoorislätten tog aldrig speciellt lång tid för Amanita. Hon hade jagat tidigare natt och gömt sig mellan slätten och skogen under dagen för att nu åter vandra in i skogen. Blod klädde hennes fäll och ett enormt lugn låg över hennes skepnad. Hon kände sig överlägsen, stark och odödlig på något sätt. På ett sätt hon aldrig tidigare känt sig. Hon hade aldrig trivts så bra som vampyr som hon gjorde just nu. Hennes offer hade inte ens svimmat och hon hade kunnat låta den gå utan ...
↧