[Reserverad för Figaro.]
Det karga landskapet tedde sig ogästvänligt mot den randige hanen där han vandrade framåt. Men trots det var han fylld av energi, en energi som inte ville lugna sig. Det kändes som att han hade hur mycket krafter som helst. Som att han skulle orka med vad som helst.
Rösterna i huvudet hade lugnat sig, de hade dragit sig tillbaka, och Taranis kände att han kunde klara av vad som helst. Han hade övervunnit dem. Han var störst, bäst och vackrast.
Han var oslagbar.
Så ...
↧