Middagssolen stod relativt högt på himlen när den vita varginnan böjde sig ner över det fallna bytet och lät tänderna sjunka ner i köttet. Magen kurrade högljutt och hon försjönk för en stund i egna tankar, tankar som rörde sig långt bort från den här platsen, långt bort från Numoorislätten och vidare. Hon greps ofta av en sådan tankfullhet, där hon kunde finna sig själv undrande över de mest triviala frågor som de största och svåraste att förstå. Det hände mestadels när hon var uttråkad, på ...
↧