Det var eftermiddag och höstsolens strålar sken fortfarande mellan träden. Amanita svor fortfarande över sin egen dumhet, sitt övermod. Hon hade haft turen att finna en övergiven gammal lya som var utgrävd under ett sedan länge nedfällt enormt träd. Hon visste att hon var nära gränsen och att hon av ren dumhet försökt korsa ett så stort område på sådan kort tid kunde hon inte själv förstå längre. Hon var glad att mer än halva dagen hade gått utan att någon hade hittat henne. Det tackade hon sin ...
↧